Historia

Stora Hotellet i Örebro omkring 1930. Här har Concordia sammanträtt i mer än 150 år.
Bildkälla: Örebro stadsarkiv

Idén till Concordia föddes på en herrbjudning hemma hos lektor Ivar Brodén i början av februari 1862. Närvarande vi denna bjudning var ett antal litterärt intresserade herrar, nämligen bokförläggare Abraham Bohlin, lektor K. F. Karlsson, skalden Elis Wilhelm Lindblad samt brukspatronen filosofie doktor Jonas Wahlström. Nästa träff hölls hemma hos Abraham Bohlin den 18 februari 1862, och inför detta möte hade Lindblad skrivit samman förslag till instiftande av sällskapet. När inbjudan skulle undertecknas, fann man att dagens namn var Concordia, vilket befanns vara ett utmärkt namn på sällskapet. I den romerska mytologin var Concordia endräktens gudinna. Ordet betyder ”harmoni” eller ”med hjärtat”.

Förutom ovan nämnda är inbjudan undertecknad av magister E. B. Fernquist, provinsialläkaren A. Hammarström och läroverksadjunkt Magnus Roth. En av de mest namnkunniga medlemmarna under de första åren var friherre Nils Gabriel Djurklou, arkeolog, folklivsforskare och den främsta förespråkaren för Hjälmarsänkningen.

Sällskapets huvudintresse under de första åren var litteraturen, men ganska snart kom även musiken att få en plats i sällskapets verksamhet, inte minst utövandet av sång i olika konstellationer.

Concordiatavlan

Vid högtidsdagen den 18 februari 1868 överlämnade Olof Hermelin till Sällskapet Concordia en i det närmaste kvadratisk oljemålning på cirka fyra kvadratmeter. Karl XV var då Sveriges och Norges kung och åtskilliga av de projekt som hans farfar, Carl Johan, initierat bar nu frukt.

Men den som söker tidens dynamiska förändringar i Hermelins målning blir snart besviken, ty budskapet och syftet är något annat. Kanske kan vi ana en hyllning till Bernadotterna som i Carl Johans efterföljd verkat för förändring på det beståendes grund.

Centralgestalten i bilden är Concordia avbildad mot ett storslaget landskap med höga berg och ett flertal byggnader, alltsammans inramat av ett tjugotal miniatyrmålningar med det mest skiftande innehåll.

Vid tavlans överlämnande uppgav Hermelin att verket i allt väsentligt var hans, men eftersom han huvudsakligen var landskapsmålare, var det inte alldeles lätt att få till Concordias huvud och anletsdrag såsom han önskade, varför han bad konstnärskollegan och fotografen Wilhelmina Lagerholm om hjälp med detta. Men därmed var verket inte klart. Inför påföljande års högtidsdag gjorde Örebromålaren Axel Borg ytterligare några förbättringar på tavlan; men någon älg går dock inte att skönja i det fantasifulla landskapet.

Vad är det då tavlan visar? Sammantaget kan man säga att den utgör en hyllning till den mänskliga kulturens många artefakter, från urtid till den tid då tavlan tillkom. Där finns de flesta av ”det menskliga vetandets, forskandets och konsternas symboler”. Däremot är det påfallande hur den nya tidens många landvinningar och förändringar i stort sett helt saknas i bilden. Men två undantag finns: i bakgrunden syns en telegrafledning, dock inte som en hyllning till den nya teknikens svindlande möjligheter, utan snarare som ”en icke ovigtig bild af tanken, som med telegrafisk snabbhet förenar forntid och nutid”. Och så finns där en kamera nånstans vid Concordias fötter, kanske som en hommage till daggerotypisten och den hjälpsamma konstnärskollegan Wilhelmina Lagerholm. Hon hade studerat konst i Stockholm, Köpenhamn, Paris och Düsseldorf och hade ett tiotal år en fotografiateljé i Örebro, innan hon på allvar blev porträtt- och genremålare, och dessutom ledamot av Konstakademin.

Concordia själv är allvarlig och kysk; ”dräkten höljer, men döljer ej de fasta formerna”. Den högra handen vilar på fasces, den legitima rättens maktsymbol, i den högra håller hon en lagerkvist och bjuder ”sina dyrkare ett och annat blad därav”. Vid samma tid framträdde sjuksköterskan Florence Nightingale liksom Fredrika Bremers idealkvinna, romangestalten Hertha, som reell respektive fiktiv idealbild för den beslutsamma och handlingskraftiga kvinnan. Concordia är dock mera tidlöst framställd vad gäller klädedräkt och hållning.                                                                                                                                          

Den omgivande ramen med miniatyrbilderna, avbildar såväl ornamentik som arkitektur. Ur ”den menskliga flitens och odlingens ymnighetshorn” (vid Concordias fot) har konstnären släkt sin törst och sammanfattar det han menar vara de viktigaste bidragen fram till sin egen tid. Det är som en konsthistoria i sammandrag. En del är anonymt, annat noga fixerat i tid och rum. Indiens, Egyptens, Arabiens, Persiens och de keltiska folkens kulturskatter blandas med forntida gravar från vårt eget land. Den orientalism som följde av det år 1859 igångsatta bygget av Suezkanalen har säkert påverkat bildvalet. ”Den skönaste, mest storartade af all konst, den rena gotiken”, är självfallet också med. Den nedre listen visar en liten, sällsam, figur från Tumbo kyrkas mur. Därefter en bild från Härads kyrka, därefter en helgonbild i bysantinsk stil omedelbart och något tvärt följd av Molins bältesspännare, som enligt Hermelin är, ”fulländad nutidskonst, med ett forntida ämne, som talar om vild kraft”. Bältespännarna utkämpar sin tidlösa kamp, så fast knuten till samtidens svenska nationalromantik. Skulpturen prisbelöntes år 1862 på utställningarna  i Berlin och London. Till höger därom två svenska målningar (Malmström och Wahlberg). Längst ut i hörnet följer så en mångtusenårig ”stentavla” som slipats av Kattegatts vågor.

Ovan Concordias huvud finns ett fladdrande band med en latinsk inskrift, författad av Gajus Sallustius Crispus (första århundradet f.Kr): ”Concordia parvae res crescunt, discordia maximae dilabuntur” vilket kan översättas till: Genom enighet växer det lilla, genom oenighet sönderfaller det stora” ­– ett budskap som även kan sägas  sammanfatta Carl XIV Johans politiska erfarenhet.

Vad är då tavlans huvudsakliga budskap i den tid den tillkom och säkerligen även för oss? Jo, just detta, att vörda det mångskiftande, oerhört rika världsvida kulturarv som vi är en del av. Det ger en grund att stå på för att möta det nya och föränderliga. För Sällskapet Concordia har det idealet hållit i snart 160 år. 

Kjell Kallenberg

Källa: Olof Hermelins brev till Sällskapet Concordia 1882.